*~Jenny~*

En vecka sedan:

Nu har en vecka gått sedan Operationen. Låg nog och väntade på att få komma in i operationssalen just nu. Jag hade varit där sen klockan sju på morgonen och blev väl mottagen av en snäll sköterska måste jag säga : ) Sånt blir man så glad av och det gör så otroligt mycket. Trevligt bemötande!!
Fick kanyl i armen,armband,sen duscha,på med kalsingar och sjukhusrock och sist av allt ner i sängen och VÄNTA på min tur...
Efter många om och men så kom dom och hämtade mig, tog mina tabletter dom lagt fram och så på med strumporna och sedan blev man ivägkörd,en lång bit. . . . så där hamnade jag,i ett rum/sal med några andra patienter som också väntade på operation.  
Tillslut så var det dags. En man och en kvinna kom och hämtade mig,presenterade sig och sen så körde dom iväg mig. Jag fick en mössa på mig och sen värmetäcke över mig och sen skulle jag flytta över till operationssängen eller va man ska kalla det. Så befann man sig sen i rummet med det stora Rrr:et. Men dom va gulliga alla som var där. En kanyl till skulle jag få i handen, en kvinna sa att hon kommer sätta in en kateter på mig och om den tas ut när operationen är klar eller efter får vi se. Jag försökte kolla så mycket jag kunde,eller snappa upp så mycket av intrycken som det gick. Är ju så mycket man ångrar efterråt att man kanske inte frågat eller gjort. Så jag tänkte nu ska jag bannemej kolla vad dom gör innan och så.
Killen som var med han ställde in någon sorts apparat och så försökte jag kolla var det var. Men antagligen var den den som hade med gasen att göra som magen skulle fyllas med. Han frågade lite grejer om mig. Några stod en bit ifrån och höll på med lite grejer. Katetern bland annat. Några instrument såg jag däremot inte till. Sånt är ju alltid intressant,knivar och allt. Men icke då.. EKG kopplades på och högra armen skulle jag lägga på en skiva på öger sidan. Blodtryck togs. Så var det tillslut dags för att sova lite. Syrgas över munnen med masken och sen kom killen med en spruta som dom sprutade in i armen. Andra gången man sövdes och nu denna gången tänkte jag att nu ska jag känna efter om jag känner mig tröttare. Sekundrarna gick och jag va lika pigg. Och ögonen höll jag öppna. Och det konstiga är att man känner ingenting, absolut ingenting. Allt blir bara borta och man kan inte känna av det ett skit. Man hinner inte ens blinka. Lika underligt. För det är ju inte så precis att man känner att nu, ja nä nu börjar jag bli lite tröttare. Inte då :-) 

När jag vaknade på Uppvakningen kände jag mig trött och dessutom så kände jag igen mig. Det var där jag hade tillbringat mitt livs längsta dag/natt när jag opererades sist. En oändlighet! Kände mig helt mörbultad i magen, ja det kändes som någon hade boxat sönder den. Kändes gjorde det helt klart. ´Blodtrycksapparaten pumpades upp varje kvart,syrgas,kanyler och dropp. Jo hejsan svejsan. Inte så farligt. Jag försökte spärra upp ögonen så folk kunde se att jag jag va vaken. Men det va då ingen som såg mig. Jo visst dom kollade men jag va tydligen inte så viktig just då. Hii!
Jag tänkte faktiskt såhär: Hallå kan ni sen mig??? Jag måste härifrån nu så jag kommer till avdelningen så jag kan piggna till!!! Jag ska faktiskt hem ikväll!!! Ska åka till Marocko imorgon!!! Så kände jag :-/
Tillslut så kom nån fram och frågade hur det var med mig. Hur det kändes. Jag fick tabletter, dom frågade vilken skala...från 1-10... hur ont det var. Fick morfin, vilket jag nu i efterhand inte skulle ha fått. (kanske det som blev orsaken) :( . Efter ett tags togs katatern..ohh :-O Sen fick jag också flyttas så fick jag träffa mamma. Efter ett tag så kördes jag upp till min plats på avdelningen bland två andra i en fyr:sal. Men nu hade jag iallafall kommit upp till avdelningen. Nu gällde det bara att piggna till. Jag somnade om och somnade om,hela tiden. Lite trött kanske.
Maten dom bärde dit fick dom slänga sen. Kunde inte äta.

Läkaren kom där nångång med och pratade om vad dom hade gjort och vad "felet" var så att säga. Vad jag skulle göra osv..

Så kom illamåendet som förstörde ALLT, ja verkligen ALLT! Kräktes och kräktes. Försökte hålla mig vaken med var så trött så jag somnade hela tiden. Och försökte jag va pigg och hålla igång med att läsa eller nåt,prata med mamma så mådde jag bara mer illa. Försökte dricka det lilla det gick. Fick behålla det lilla den lilla stunden det gick tills jag åter igen spydde. GRÖNT :-| Hade inget att spy ju tillslut, så det var ju så obehagligt. Fick syrgas för att försöka lätta på illamåendet.
Jag skulle ringa på dom när jag skulle upp,för jag va ju tvungen att ha kunna kissa innan jag åkte hem. Gick ju inte! Försökte en annan gång,in med droppställningen och spypåsen in på toaletten och tillslut så. Men jag hade ju inte druckit något heller, så konstigt var det ju inte. Då kom dom efter jag lagt mig igen för att kolla hur mycket urin jag hade kvar i blåsan och det va ju lite.

När kom vi då tillslut till den stunden jag ställdes inför det beslutet om jag skulle åka hem eller stanna kvar på sjukhuset. Jag ville ju hem. Jag hade fått på mig mina strumpbyxor. Det va inte direkt nån bra idé att åka hem,det sa dom och förstod man. Jag kunde ju inte åka hem när jag knappt kunde hålla mig vaken och dessutom spyr. Hade ju inget i magen. Jag bara grät sen. Dom förstod mig ju såklart och sa ju att jag åker på egen risk. Man vet ju inte hur man repar sig, såklart. Hur jag mår sen. Och då sitta på ett plan bara några timmar senare. Hur skulle det gå?! Jag insåg ju att detta går inte hur gärna jag än ville :( Kroppen sa emot helt enkelt!

/Jenny